onsdag 30 mars 2016

Snälla vän, sök hjälp.

Likt många andra av mina samtalsämnen börjar även detta med "Jag läste på Jodel för en tid sen, " att någon undrade om depressionen hade tagit hen. Hen berättade att hen inte steg upp ur sängen om det inte var absolut nödvändigt och att hen väntade dagarna i ända på att få gå och lägga sej.
 
Kommentarerna löd enfaldigt "JA, du är deprimerad, sök hjälp, NU!"
 
"Sök hjälp" är ett konstigt uttryck tycker jag. I exemplet ovan så menar ju talaren väl. En vill ge ett gott råd, sök hjälp så blir det bättre. Men sök hjälp kan betyda så mycket mer. Sök hjälp är väl i samma ton som "get a room"? Något en utropar av frustration eller dylikt. Sök hjälp for god's sake.
 
"Du är deprimerad, sök hjälp." Hoppet är redan förlorat och det är bara att kasta in handsken/handduken. Ge upp. Sök hjälp. Put you hands up in the air and get on the ground.
 
Du försökte leka med livet men nu har du förlorat. Golit vann och David blev stenad. Du lekte Jesus men återuppstod aldrig, inte ens på den sjätte dagen.
 
Sök hjälp.
 
Precis som sök-hjälp-kören på Jodel kunde jag lätt identifiera symptomen av depression i Jodlarens beskrivning (jag har såklart ingen licens att göra det, men ändå...) Jag anslöt, utan att blinka, till kören. Snälla vän, lägg dej på en divansoffa och gråt i fosterställning. Är det inte vad en föreställer sej att en gör när en söker Hjälpen med stort H?
 
Sjukdomar tenderar ofta att börja klia på ens egen hud när en hör om dem, det sätter igång en introvert inspektion. Även jag började spekulera. Jag snuddade vid tanken jag länge nosat på i svaga stunder. Är jag deprimerad? Ska jag också söka Hjälpen? Va?
 
Näe, jag har aldrig sådana problem. Mitt liv är ju så innerligt stabilt och gråblaskigt. Deprimerad, jag? Nej, nej inte riktigt. Mitt soffliggande varar kanske i fyra-fem timmar per dag, inte alla tjugofyra.
 
Men vad är det då som får mej att ändå tänka tanken? Nu är det till och med en aktiv tanke. Den finns där, den skaver och jag accepterar dess existens. Det är nog mitt varande som skaver. Att jag bara är, så ofta. Jag är så mycket och gör så lite. Så lite som det bara krävs.
 
Är detta varande en bra eller en dålig sak då? Jo, det finns nämligen åtminstone två lag i den debatten. Ett lag ropar carpe diem så högt deras struphuvuden tillåter. Gör något av ditt liv. Fånga dagen. Lev, upplev, upptäck. I det andra laget står några upprörda feminister (här generaliserar jag, det behöver såklart inte gälla alla). De avskyr "duktiga flickan" idealet som berättar åt oss om vad, hur, när och hur mycket vi ska göra. För att duga. Duktiga flickan duger bara då hon dyker ner i dårskapet av oändliga uppgifter.
 
Carpe diem-tavlor, -kuddar, -täcken, -filtar, -tapeter, -burkar, -plankor och -mattor vill jag ju helst bara spy över. Shabby chic ger mej kalla kårar och hurtbullar ger mej magont. Så hellre väljer jag det motsatta. Att försöka hitta mening och betydelse i något som är frikopplat från prestationer. Men hur ska en göra och var ska en leta? Ja, det vet jag inte än. Time will tell eller ögonparet mittemot divansoffan som tittar på mitt rödgråtna ansikte.


källa: IG @villfarelser

Den här texten skrev jag för två månader sedan, då vågade jag inte publicera den eftersom den kändes för personlig. Men nu när jag har fått lite distans till den så kan jag konstatera några saker: 1. det här är nog bara en blandning av vårtrötthet och en never-ending flunssa 2. botemedlet är vänner, motion, kreativt skapande och självdiciplin (vilket verkar vara ett totalt främmande koncept för mej, just nu). Over and out. (Creds till dej som orkade läsa hela min harang, grattis!)

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar