måndag 7 mars 2016

När utbildning är en klassfråga.

Alltså kan vi prata om nedskärningar, än en gång. Den som ligger mej närmast om hjärtat är studiestödsfrågan, obviously. Jag kan banne mej inte förstå överhuvudtaget varför SSS tycker att det är den rätta vägen att gå. Att gå rätt ut för stupet där vår väldfärdsstat rasar ner och krasch landar (ursäkta överdriften, men jag är förbannad). Jag är så förbannad att jag inte har orkat läsa alla detaljer om de planerade nedskärningarna men tre saker har jag åtminstone snappat upp. 1. Att studiestödet ska sjunka med ca. 75 (?) euro per månad. 2. Att vi får färre stödmånader. 3. Att kravet för att få studiestöd höjs från 45 till 50 studiepoäng per läsår.

Mina nerver brinner och mina tårar rinner på grund av två följder som troligen komma skall av de här åtgärderna. Dels leder nedskärningar i pengasumman till att färre människor ens har råd att studera. En har kanske inte råd att flytta till den stad där ens utbildning är belägen och en tvingas att välja något annat alternativ som ligger närmare hemorten. Om färre människor inte har råd att studera kommer ju andelen lågutbildade stiga och således växer de lägre samhällsklasserna (fria spekulationer på G här, jag är ju ingen statsvetare eller spågumma), vilket inte är önskvärt, eller vad säger ni?

En annan jobbig punkt i den här "reformen" är ju de indragna stödmånaderna och det förhöjda kravet på studieframgång. I dagens läge är köerna kilometerlånga till den mentala vården vid studenthälsan (Lina Frisk skriver så bra om detta, läs här) och alla bibliotek och studiesalar ryker av stress. Dagligen får jag höra om krämpor av alla dess slag, fysiska och psykiska, som slår ut mej och mina vänner en efter en. Wow, det låter nästan som något hyper-smittsamt virus.

Men ja, om Finland behöver pengar så måste vi väl spara någonstans. Även fast det resulterar i en utbränd, deprimerad medel- och överklass och i den växande arbetarklass utan tillgång till högre utbildning och livsstandard. GAH.

Här kommer några konkreta, väldigt vetenskapliga bevis på att studietakten redan är väldigt hög. Så hög att den framkallar häpnanstäckande, oroliga och ytterst flummiga snapchat-bilder.




Förlåt för många ansikten av moi. Och för väldigt gryniga bilder. Men hej, vem hinner fixa studioljus när en har mängder av uppgifter att plöja igenom och mängder av klagande snapchats att skicka?!

Mitt pärttande är nu officiellt över. Över och ut, häjtå.

6 kommentarer :

  1. Alltså jag håller dels med dig för sådär tänkte jag också när jag fick höra om nedskärningarna. Sen började jag tänka om och kom på några bra saker som detta kommer att resultera i (antar jag). En är att människor inte kommer att studera lika länge, byta utbildning och stanna länge i studielivet, vilket betyder att folk kommer att ge sig ut i arbetslivet så tidigt som möjligt. Detta är ju bra för samhället, att så många som möjligt jobbar och betalar skatt, istället för att människor ska studera för att det är tillräckligt bekvämt ekonomiskt sätt och använder människors skattepengar.

    Jag personligen tycker att ca 500€ i månaden är en lyx, även fast 90% av summan i mitt fall går åt hyran och räkningar. Det finns andra hjälpmedel, som studielån (som jag tror att dom flesta tar?) och att jobba vid sidan om. Jag gör det sistnämnda och tycker inte alls att det känns jobbigt. Sen är vi alla olika och det finns inte ett system som passar alla, men jag vill bara att du ska kolla lite on the bright side. Om det ens finns någon? Kramis.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det beror lite på. I somliga skolor, medi som exempel, är det vanligt att studera mest hela dagarna. På särskilda tekniska linjer är det normalt att bli färdig först på sjätte eller sjunde året, med eller utan stödmånader. Det är också på dessa utbildningar som studerandena super mest. Man ska inte tro att det beror på att de har för mycket tid på deras händer. Det är ett symptom av den ohälsosamma, oheliga korvstoppningen. Det är inte alltid förnuftigt att studera snabbare.

      Själv ser jag det reducerade antalet studiemånader som det största problemet. Studielån och sommarjobb kan jag leva med, men när staten vill att jag ska ta det statistiskt sannolika sjätte året i universitet utan stödpengar så känner jag mig grovt förrådd.

      Radera
    2. @Your queen: Ja förstår precis vad du menar. Om alla är snabbt ut i arbetslivet kommer vi ju dra in en himla massa mera pengar än om vi bara studerar. Dock så är ju vår studietid redan begränsad och vi har dessutom svårt att byta utbildningar hit och dit, enligt de lagarna som trädde i kraft hösten 2015.

      Eftersom jag känner dej så bra, så vet jag hur otroligt mycket du sysslar med utanför dina studier. Och jag avundas verkligen dej för det. Min kapacitet räcker tyvärr inte alls lika långt som din...

      Studielånet är ju i sej en bra nöd utgång. Ändå baksidan är ju att alla som tagit studielån sedan måste se till att få ett jobb som ger så stor lön att en klarar av att betala bort lånet inom utsatt tid. Speciellt för kulturarbetare kan ju det här snabbt bli ett problem.

      Vi får väl bara hoppas att the bright side lyser upp och samlar in pengar sedan i framtiden. Kram på dej!

      Radera
    3. @Anonym: Ja, hela situationen är ju förfärlig... Speciellt är bieffekterna (supandet, ohälsa av alla dess slag) framträder allt mer. Inte är det en lugn och harmonisk studiemiljö jag ser framför mej.

      Radera
  2. Klockrena bilder iallafall Lina *tuumen upp* *feel ya* *skriker också inombords med kursdagböckerna*

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nåmen visst! *drunknar i källhänvisningar och kurslitteratur*

      Radera

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar