onsdag 24 februari 2016

Hyvel, hyvel på benet där - säg vem som skönast kring vaden är?

Hellåå! Här kommer jag och promotar mina egna bebisar i helt vanlig ordning. Den här gången är det mitt och Bellas senaste podavsnitt, Håret & feminismen, klickar här för YT och här för Soundcloud. Eftersom vi hade nått uppladdningsgränsen och verkligen inte har råd att betala för ett premium-konto så kom vi på den smarta idén att ladda upp avsnitten på Youtube allt eftersom de försvinner från Soundcloud. Smart va? Japp, fem genipoäng till oss!

Hur som helst, i avsnittet diskuterar vi hår, både sånt vi har på huvudet men vi glider också in på benhåret. Benhår måste ju vara top 3 mest omtalade ämnet på den här bloggen. Jag kan lugnt säga att jag är lite besatt av hela diskussionen.

Jag brukar stolt säga att ja slutade raka mina ben eftersom rakningen endast var till för de jag delade säng med och för de nyfikna snorknäsor som inspekterade min kropp i offentliga sammanhang. Rakningen var alltså inget som jag gjorde för *min egen skull*. Vem gör ens det? VAD är det som är så kul med att raka ben att en gör det frivillig, för sin egen skull? Påriktigt, kan någon berätta det för mej, för jag förstår verkligen inte.

Jag förstår inte vad som är så roligt med att stå i dushen 7 minuter extra varannan dag.
Jag förstår inte vad som är så fullfilling med att betala 36% mer för en "kvinno-rakhyvel" än för en "mans-rakhyvel". (Prisjämförelse av Gilettes produkter som säljs vid Clas Ohlson)
Jag förstår inte vad som är så spännande med att slå vad om en denna gång lyckas hyvla benen utan att sätta igång ett blodflöde i klass med månadens mensblodsproduktion.
Jag förstår inte vad som är så underbart med att gå ur badrummet med så kilande ben att en inte bara har sår av rakhyveln utan nu också sår efter naglarna som har krafsat sönder huden.
Jag förstår verkligen inte skillanden mellan att glida ner under täcket med mjuka lena håriga ben och mjuka lena ohåriga ben.
Jag förstår verkligen inte alls det platoniska förhållandet mellan Gilette och kvinnoben.
Jag förstår verkligen inte.


Fastän jag ofta är så himla stolt över mej själv och mitt älskade benhår så måst jag medge att jag inte är 100% fri från normens påtryckningar. Ja, jag trimmar mina ben med någon månads mellanrum. Eftersom jag fortfarande känner äckel-rysningar när jag inser att håren är över två centimeter långa. Ja, jag bär endast långa tights på gymmet eftersom jag är medveten om hur mycket alla stirrar på varandra där. Och jag ser till att alltid ha sockor som täcker hela glappet mellan fot och smalben, inte ett endaste hårstrå får synas. Men utan att blinka kan jag dra på mej de minsta minishortsen jag äger en varm sommardag. Strange..?

Så jag har ännu några moment att jobba på. Jag kan börja med att ta på mej låga strumpor imorgon. Tänk att en sån liten sak kan skapa så mycket ångest. Jag återkommer med en recension senare.

Det här är en av de saker som är jobbigt med att försöka leva normkritiskt/feministiskt. Att det alltid finns något som en gör "fel" eller inte helt fullt ut. Det finns helt enkelt inget som heter "den renaste och mest perfekta feministiska handlingen". Det finns alltid något att påpeka, vända på, kritisera, belysa och allt det där. En annan jobbig anspekt som vi tar upp i podden är känslan av att ofta bli arg/besviken/förbannad/rädd. Alla de problem och konflikter som en ser genom sina feministiska glasögon gör en inte speciellt glad eller stolt. Samma ska gäller alla kritiska/negativa kommentarer som en stöter på.

Men det är ändå totally worth it. Jag väljer 100 gånger av 100 att vara den upprörda feministen. För då vet jag att jag får och är med i kampen för en bättre värld. All den där förtvivlan och ilskan som vi känner kommer att betalas tillbaka tusen gånger om. Kanske inte under vår livstid, men någongång. Det är jag säker på, det måste jag tro, annars vet jag inte hur jag skulle stå ut med dessa glasögon jag stolt bär på näsan varje dag.

4 kommentarer :

  1. Jag måste raka benen för egen skull. Blir mina grova benhår alldeles för långa så viker de sig fel väg under strumpor och byxor, och DET tar så himla ont :/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Äsch då, det låter inte så trevligt... Själv märkte jag att håren blev mindre "stickiga och spretiga" efter en viss längd. Desto längre desto mjukar och böjligare :)

      Radera
  2. Jag skulle vilja raka mina ben nån gång. Det skulle ju vara jättespännande. Ack, det är ju dock en annan sak normerna vill förbjuda. Och dessutom tror jag det skulle urarta sig. Var slutar man raka? Det blir ju konstigt att ha håriga tår, men ohåriga ben. Eller hår under naveln, men inte på låren. Eller hår i rumpan. Vad gör man med rumpan?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om du vill göra det endast för att pröva så säger jag: gör något coolt! Raka håret till olika mönster eller liknande. Om du inte vet var du ska sluta kan du ju alltid raka det till ränder eller fösöka fadea out på någotvis. Lycka till med ditt experiment!

      Radera

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar