måndag 18 januari 2016

Om sanningen ska fram

Januari börjar året/ februari kommer näst/ mars, april har knopp i håret/… Det är ännu en liten bit kvar av januari och av den där början som sången berättar om. Så vi kan väl snacka lite till om det konstiga fenomenet som nalkas varje nyår, jag pratar förstås om nyårslöftet. Oj, kära nyårslöfte, i januari sprider du så mycket hopp men när februari kommer näst så är du mest bara en rutten pest. De flesta har då kört in dej i skamvrån eller gömt dej i källaren. En försöker glömma att du ens funnits till, vilket nyårslöfte pratar ni om?

Precis som alla andra som är missnöjda med något element i ~*lifvet*~ har även lilla naiva jag gett nyårslöften. Ja, löften som i pluralis av ett löfte, som om ett inte var tillräckligt… Den första utmaningen jag har antagit är att påminna mej själv om att hålla igång träningen annars blir vintermörkret för påtagligt och en blir till en sorgsen yhy-yhy-klump under tre tjocka filtar. Det andra och kanske viktigare löftet är sanningen. Jag ska alltså försöka hålla mej till sanningen och därtill även stå rakryggad.

Men det är inte de där ”ser jag tjock ut i de här kläderna”-lögnerna som jag ser som det största problemet. Utan de där större, riktiga lögnerna som en tar till för att hålla sej bort från kaos och heartbreaking. De där lögnerna en säger för att alla ska vara nöjda och glada. De har jag nu försök skippa och hittills har det gått utmärkt.

Jag har ofta blivit omtalad som den där snälla Lina som är så trevlig, redan här går en lite rysning upp längs med ryggraden. Jag rent ut sagt hatar den definitionen av mej själv. Jag vet inte varför jag känner så, snäll och trevlig är ju positiva egenskaper. Men det känns så meh, vet ni. Om en är snäll och trevlig så betyder det oftast att det inte finns något annat utmärkande.

Efter många år av att försöka göra alla till lags och nöjda tycker jag det får räcka. Det tar ju så jävla mycket energi att vara snäll och trevlig, hålla alla glada och förtränga och dölja sanningen titt som tätt.

Jag orkar helt enkelt inte vara en ryggböjare, som bara anpassar sej efter andra måsten, åsikter, viljor och behov. Nej, nej, nej inget mera böjande. Till och med i min dagispärm står det att ”Lina skulle kunna stå på sej mera och ta för sej”. Vet du va dagistant-Inger, det är precis vad jag tänker göra, nu så här 15 år senare.

Så om ni ser mej slicka någon annans rumpa bara för att göra den till lags i februari får ni allt komma och hötta ett bestämt finger och påminna mej om de där patetiska nyårslöftena jag gav en månad tidigare.


Någon amerikansk Kardashian-älskande tonåring skulle säkert döpa gifen till något i stil med "been slayin' that bitchface since 2016 / #dressgoals"

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar