fredag 13 november 2015

Snälla doktorn, klipp bort mina magkorvar!

Tjena, tjena! (Alltså att variera inledningsfraser är typ det svåraste som finns, därav de töntiga valen.) Nu känner jag att det har gått en alltför lång stund sedan lågstadiereflektionerna. Så nu kör vi, mera konstiga, pinsamma och chockerande minne från förr! A blast from the past o.s.v.

BLOGGBOK DEL 2


En 10-årings kroppskomplex


Eftersom jag är verkligt fascinerad av kroppar, komplex och speciellt magkorvar är det här något jag minns med tydlig klarhet från min barndom. (Wow, hur gammal låter en inte när en pratar om 'ens barndom'...) Någongång runt tredje och fjärde klass går tydligen alla barn in i någonslags pre-växtspurts-bluk. Det till och med syns på våra klassfoton hur alla barn mitt i allt mellan tredje och fjärde klass fick ballongansikten och lite putigare mage. Ytterst intressant, är det här något som hände alla kroppar världen över? Snälla upplys mej om du sitter på ett svar.

Såklart var även jag påverkad av denna mystiska viktuppgång. Jag satt där på golvet i mitt flickrum, hukad över min mage och hatade den så hårt och intensivt som jag bara kunde. Varför måste jag vara så ful? Varför har jag magkorvar? Fyfan vad äcklig jag är! (Jag vet inte om 10-åringa jag tänkte i svärord. Jag tänker använda dem fritt för ökad dramatisk effekt, så de så.)

Tårarna rann ner längs med kinderna och jag undrade om ingen läkare bara kunde ta och klippa bort korvarna (eller kanske läkaren skär bort dem, vad visste jag). Efter att jag sett något amerikanskt bantningsprogram på tv var en fettsugning allt jag önskade mej.

Vid ett tillfälle av droppande tårar över min mage kom min mamma till undsättning. Tack mamma. Hon satt förfärat ner bredvid mej och undrade vad i hela fridens namn som var så usligt. Mellan snyftningarna förklarade jag hur mycket jag och min mage hatade varandra och att detta var mycket usligt. På sitt mest pedagogiska sätt förklarade mamma att det är vanligt att lägga på sej lite vikt som barn för att kroppen sen ska orka växa i höjden och bli stor och stark. Hullet skulle då 'försvinna' och hjälpa till att bygga upp min kropp på längden istället för på bredden. Jag tyckte att det mamma förklarade verkade fullkomligt logiskt och jag accepterade läget. Jag vara bara tvungen att vänta ut min växtspurt. Tack mamma.

Ett år senare hade jag växt 10 cm, lidit genom jobbig växtvärk och ett ständigt köpande av nya byxor. Men mamma hade rätt, 'babyhullet' hade runnit av mej lika snabbt som centimetrarna hade byggts på. Tack mamma.


För att läsa mitt först inlägg om magkorvar, klicka här.

2 kommentarer :

  1. Jag minns en gång när jag var liten och var på maskerad och såg att min kompis, som var ett år äldre än mig och som jag såg upp till, fick magkorvar när hon satt. Jag tyckte det såg fint ut, tänkte att det hör till att prinsessor (min kompis var utklädd till prinsessa) har magkorvar, och försökte själv sitta så att jag skulle få korvar på magen. Liten och oförstörd av samhällets ideal komplex.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Wow, fint med en ovänd situation! Det låter som ett lite bättre ideal. Men en värld utan förväntningar och ideal skulle väl ändå vara bäst.

      Radera

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar