torsdag 20 augusti 2015

Herr och fru Endorfin.

Morjens Jens, och alla ni andra! (Vet inte om det finns någon Jens som läser det här inlägget, men om du läser det här Jens, hej på dej!) För att ni inte ska överösas av JAG-HAR-FLYTTAT-inlägg tänkte jag för en kort stund skriva om något annat. Kanske något ännu mer uttjatat, är ni redo? (...)

Träning, ja nu ska vi diskutera träning. Det är nämligen så att jag gått runt och burit på en envis förkylning i ca. tre veckor nu. Inte för att samla på mej ett dussin pity points nu igen, men fan det har varit jobbigt. Mest för dessa orsaker: 1) Jag har fått sprutsvett varje gång jag har vandrat längre än 50 meter i sträck. 2) Mitt luktsinne har gått upp i rök, finito, obefintligt. Förresten vad heter handikappet för icke-existerande luktsinne? En kan vara döv, blind, förlamad och ..? 3) Jag varken kan, får eller vill träna. Och det är här problem uppstår.

Om en ens har gått en kurs i hälsokunskap eller ens läst ett fåtal artiklar på valfri nyhetssite vet en att motion är bra för både kropp och knopp. För mej är knopp-jumppan väldigt viktig. Av träningen börjar jag må så mycket bättre än av minimal fysisk aktivitet. Endorfinerna rusar genom kroppen före, under och efter träningspasset. Hjärnan får koppla av från allt vad stress heter. Enda uppgiften är att kämpa och tyst räkna 1, 2, 3...

Att fokusera 100% på ett koncentrerat utförande kan vara så tillfredsställande att jag inte ens hittar en vettig formulering av detta fenomen. Det är helt enkelt terapeutiskt och jävligt skön. Inga invändningar.

Efter tre veckor utan denna härliga känsla har mitt humör fått en rejäl dos av frifall-åkturer på Powerpark. Det känns som om jag gått i en tjock PMS-dimma i tre veckor. Great... I förrgår var jag ruskigt nära att skriva ett hatiskt inlägg om Åbo och hur skit allting här är och att emigrera från sitt hem är en av de topp-tre dummaste sakerna en kan göra.

Destruktiva beteenden glider också så lätt in i vardagen igen, en undviker speglar och åtsittande kläder. Kexen blir orörda kvar i skåpet. En försöker resonera logiskt och pedagogiskt med sej själv utan större framgång. Att ha riviga, ömma halsmandlar kan orsaka så mycket mer än raspig whiskeyröst.

Men vet ni va? En kvällspromenad senare steg jag in genom dörren och skrev istället 2000 tecken i hyllningstalets anda. Åbo är ju världens bästa stad, right? Allt var frid och fröjd igen. Endorfinnivån var återställd och jag ville inte längre flytta tillbaka till Vasa. Hormoner är fan de jobbigaste filurerna jag känner. Kan inte fru Edorfin och herr Serotonin ta och skärpa sej en aning, tack.

Vem kan ens tycka illa om denna stad när en kan ta del av en vacker solnedgång varje dag, hittar perfekt selfie-ljus OCH får blommor till dörren? Life is good.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar