fredag 31 juli 2015

Sexrundans jargong.

Människornas djungel, oas, samlingsplats, parningspunkt. Där allt är en lek, men samtidigt ett spel på liv och död. Det är här det avgörs (tror du då i stunden, egentligen kommer det att hända på det mest oväntade stället), din framtid, ditt liv.

Vissa vill bara ha roligt, andra jagar med blodtörst likt ingen förut skådad vampyr. De flesta känner endast uppgivenhet, nonchalans eller till och med ren desperation. Leken är råjsig men samtidigt uttänkt, den minsta rörelse kan signalera om game over medans de snuskigaste tricken är tillåtna. Allt eller inget. Leva eller dö (av skam, avslag eller en bitch-slap).

Baren, det är såklart klubben och puben jag pratar om och alla de där 100-tals hormonella ungdomarna (det här handlar främst om barhänget i åldern 17-25) som vinglar omkring där sent in på småtimmarna. Den mänskliga jaktens epicentrum, parning, sport, lek, underhållning, kalla det vad du vill. Alla har vi upplevt det någon gång under våra liv (bortsett från att du blev bortgift vid ung ålder).

Att vara 17 år, ung och dum, och väldigt våt bakom öronen är kanske den mest spännande tiden i tonåren. Myndigheten är så nära att en kan flåsa den i nacken men ändå så långt bort bakom de stängda bardörrarna. Din högsta önskan är att slippa in genom dörrarna, in i det ännu så förbjudna. Slinka förbi, obemärkt med endera ett fake-ID, lite extra pengar eller ett par dösnygga bröst och rådjursögon.

När en är 17 år är det blotta uppdraget som är magkittlande. Att vara lite rebell, har något att skryta om, att känna ett nästan förlamande pirr i magen. Det är den enda känslan av att en faktiskt existerar, för när en är 17 år ligger en så inklämd mellan två fack (mopobrud-BMWbrud, ungdomsdans-nattklubb, utköpt-utköpare, 17-18år) att en nästan glöms bort.

Men när jag flydde 18 och pirret plötsligt försvann, när fake-ID:et kunde slängas bort var dansen som bortblåst. På min 18-årsdag äntrade jag inte ens Vasas enda (sett ur en finlandssvensk 18-årings ögon) populära bar. Orsaken var ju att jag var trött (efter ett lååångt dygn av firande) och hade en pojkvän för tillfället. Det är just den här faktorn som som påverkar hela konceptet med att supa sig full och dansa sej svettigt medans händer och läppar glider över kroppar till höger och vänster.

För de som redan hittat sin match made in heaven, de som redan vunnit spelet, blir nu de udda, det femte felet, tredje hjulet, lilla fåret osv. Det är de som får utstå stressen. Stressen av att alltid känna sej lite obekväm och förbjuden. Blickar som klär av en, händer som glider runt på opassande ställen snabbare än en hinner reagera och människor som endast söker efter ett ligg.

Efter en timme eller två av ”Så, är du singel? Nähä, jaha då var det inget, hejdå.” så får en nog, lejdon, riktigt LÄJDON. Att gå hem till en varm säng och ett par gosiga armar som omsluter en i kramar natten lång känns helt jävla okej då. Vad är grejen med barslisket, jag fattade inte poängen?!

Här får ni en bildpaus, kallar detta för verklighet vs. fitness-Instagramkonton. Trött har varit veckans ledord. Låt berättelsen fortsätta.
Kan ni tänka er vilken enorm uppenbarelse jag fick när jag blev singel och klev in på Ollis en vacker lördagskväll? Män! Överallt! Let the game begin! Som den sanna spelälskaren jag är var jag, i full extas (läses som en lite överdrift) de första lyckade barrundorna som singelbrud. Spänningen, blickarna, leken, fram och tillbaka, ett evigt trevande som till sist mittillt slutar i ett hejdundrande brak. En fullträff, en natt en sent kommer att glömma.

Ibland blir det felsteg, mystiska människor, konstiga vibbar och några ”Eh, jag måste nog gå nu...” Dudes som griper tag i en så hårt på dansgolvet så att en riktigt känner den brännheta makten som de, patriarkatet, innehar. Som tur är så finns oftast en vän inom räckhåll, en utsträckt arm och en är räddad, mot toaletterna, här ska det snackas skit!


Spelet är underhållande, men vad händer när depp-timman slår till? Då när en inser att sitt byte redan är fångat, av någonannan. Då när en har karpalo lonkero rinnandes ner för ryggen och fötterna värker. Det är då uppgivenheten och meningslösheten kryper sej på. Vad fan gör jag med mitt liv? Vad håller jag på med? Kan någon bara ge mej lite Broadway sourcream&onion chips och en varm famn? Snälla.

2 kommentarer :

  1. Alltså vilka texter du skriver! Och det är bara så RÄTT RÄTT RÄTT!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du, vad glad jag blir!!

      Radera

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar