torsdag 14 maj 2015

Tonåring.

Hanne möts av den torra, kliniska flygplans luften när hon hälsar på de hyper-trevliga flygvärdinnorna och en manlig flygvärd. Helt klart bög, hinner hon plantera en tanke om innan hennes koncentration överförs till att hitta sin bänkrad. Fönsterplats, fönsterplats, fönsterplats. Fan, mittenplatsen närmast de högljudda motorerna, härligt...

Hanne är van vid alla de vanliga flyg-procedurerna, handbagaet ska intryckas i de små förvaringsboxarna, bältena spännas, den klyschiga säkerhetsdemona och en välkomst av kaptenen själv som alltid verkar ha en roligt accent oberoende varifrån flyget tar av. Men denna gång kantades sedvanorna av någonting annat, någonting där i magen, lite längre ner, i bäckenet låg det och gnagde. Det var en orolig känsla, sådär obekväm så att en alltid var på alerten. Hanne skulle inte sova under flygresan, det hade magen bestämt.

Hannes tankar flög alltid tillbaka till dendär kvällen, kvällen där magsorlet hade fått sin början. Hon hade fått bakslag på sin ansökan till sitt drömjobb, högskolan hade nekat henne en studieplats för en vecka sedan, och sista droppen i hennes mammas bägare rann över den kvällen. Allt hände så snabbt, känslorna var överväldigande och hon tumlade in i ett becksvart tunnelseende. Tårar rann, hjärtskärande ord flög omkring i huset, högt, intensivt och argt och hennes bägare hade blivit överfull för flera timmar sen. Tunneln blev bara snävare och mindre, en hårt tryckande känsla låg över bröstet, hon måste ut, måste andas, syret började ta slut.

Morgonen efter vaknade Hanne upp hos sin bästa kompis, meddelade att hon kommer resa iväg ett tag och hon tackade för inkvartering och omsorgen. Tack bästa Mia, vi ses igen, senare. Den molande tunga känslan hade bytts ut till ett spritt, ett överdrivet darr. Vart skulle hon ta vägen? Hur skulle hon möta sin familj och förklara hur det stod till? Men hon visste, innerst inne att det här var den rätta lösningen. Hon kände att det skulle bli bättre nu. Det måste bli bättre nu. Det måste. 

Efter den plastiga flygplansmaten, kaffet, tidningarna och drinkarna meddelade kaptenen att landning skulle ske inom en halv timme. Hej hopp, pirret kom till ett klimax och Hanne måste hålla i sej i stolen föratt inte hoppa upp och ut ur planet. Hjälp. Den snarkande mannen bredvid henne vaknade av kaptenens röst. Han torkade sig lite runt mungipan och gav Hanne en ursäktande blick. Hon försökte le vänligt tillbaka med det misslyckades. Hon ruskade lite på huvudet och log igen, bättre denhär gången, -Hej, jag är Hanne. Gör om och gör rätt. Det var det hon skulle göra hela resan.

Gör om och gör rätt.

2 kommentarer :

  1. Om och om igen blir jag imponerad. Du ÄR en duktig skribent. Väntar med spänning på vad du ska åstadkomma i framtiden. :) stolt!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj, tack! Det betyder mycket att få så auktoritärt beröm! ;)

      Radera

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar