tisdag 3 mars 2015

Den "osociala" människans sanning.

I en artikel med rubriken "Hurudan arbetskollega är du egentligen?" skriver man om skillnaden på introverta och extroverta. Man menar att genom svaret på endast en fråga kan man bedöma om personen i fråga är extrovert/introvert, kreativ, flitig/lat och vilken juice den drack i morse. Eller nja, det sistnämnda påståendet hittade jag på själv för dramatisk effekt. Till den som skrev texten och de som stod bakom den här informationen har jag bara en sak att säga.

- Vad är frågan som svarar på allt?! Jag hittade inte en enda fråga i hela artikeln! Vilken fråga pratar ni om? Och hur i hela bananätande apornas land tror ni att det finns renodlade "extroverta" och "introverta"? Dessutom hintar er infallsvinkel om att en av dessa personlighetsdrag är bättre än det andra. Det är förstås den osagda åsikten om att introverta på något sätt är sämre.

Med de här kassa förutfattade, okritiska och naiva tankarna i bagaget vill jag nu redovisa för hur underbart det är att vara någonting mitt emellan de här "sannings-avslöjande" personlighets dragen. Människan är ett socialt djur (ja djur, du är inte bättre än den där myran som kilade förbi din stortå förra sommaren, du gör dessutom säkert mindre nytta för vår planet än myran) och därför har alla människor något slags behov att umgås med någon av samma eller annan art (kanske myran skulle vara en utmärkt löparkompis, du har ju bara inte ger hen en chans!).

Jag personligen tycker om, älskar rättare sagt att umgås i mindre grupp, det är då jag känner att jag hör hemma, har en plats, har en mening. Därför gillar jag också att t.ex. komma ganska tidigt till en fest, när inte så många ännu har kommit sej invinglandes genom ytterdörren. En hinner då prata ordentligt med alla runt bordet, en behöver inte skrika tills stämbanden är slappa och en hinner få sin taltur för att berätta den skratta-så-hårt-att-man-har-träningvärk-i-magen-dagen-efter anekdoten som en annars bara kan drömma om att få berätta när det är tjugo människor i rummet.

Så efter en timme av det väldigt gemytliga umgänget så börjar folk droppa in en efter en och dendär hemtrevliga känslan som har vaggats runt i min mage är plötsligt som bortblåst. Svetten börjar tränga fram runt armhålor och handflator, färre och färre ord tar sej över barriären i min mun, jag finner mej själv sittandes på en stol endast iakttagande av de andra runt omkring mej. Jag skulle vilja påstå att jag är bra på att känna av stämningar och situationer i olika sällskap. Det är relativt lätt när man är några få personer, då kan jag spendera mer energi på att delta i diskussionen. Men när det plötsligt finns tjugo blickar, miner, tonfall och korsade armar att hålla reda på blir det mindre tal och mera observation.

Betyder min tystnad i stora grupper att jag är introvert och helst vill vara för mej själv? Självfallet är svaret nej. Jag älskar att umgås med människor och jag är varje gång lika blown away av hur mångfasetterad en människas tankebanor, värderingar, slutsatser och förhållningssätt är, och hur olika alla är, så häftigt! Nästan lika imponerande som att myran på villan kan bära upp till 52 gånger tyngre saker än sin egen kroppsvikt! På tal om häftiga saker så påstod den ovannämnda artikeln att introverta inte är lika fascinerade och nyfikna som extroverta, yeah right.

Simplifiering, generalisering och polarisering för förståelsens skull kan jag acceptera men som förklaring på hela människan personlighet och identitet, nej knappast. Så för att avsluta det här jag-har-rätt-du-har-fel-inlägget vill jag bara klargöra några saker. Introverta och extroverta är lika bra. Det finns ingen utpräglad extrovert respektive introvert. Man kan inte bedöma någons arbete baserat på ett personlighetsdrag. Jag har rätt du har fel. *Lägg till valfri ful min och ett fulfinger för dramatisk effekt*

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar