söndag 8 februari 2015

Mörkret i mannen eller mannen i mörkret.

Klockan är 02:00, lördagnatt. Gatulamporna vaggas fram och tillbaka av den kyliga brisen och skuggorna lägger sig mörka över husväggar och trottoarer. Jag är påväg hem från centrum efter en lyckad kväll.
Jag skulle ju inte gå hem ensam. Jag vet att det är riskabelt, "Ta inte våltäkts-bron!", men jag trotsar uppmaningarna och vandra ändå, snabbt, så snabbt jag kan över den kortare, smalare, mörkare "våldtäkts-bron".

Pulsen sjunker långsamt till en stabil nivå efter att jag kommit över bron. Allt gick bra, inte en enda människa så långt lampornas ljus sträcker sig. Men vad finns inne i mörkret? Kan det verkligen sitta mystiska gubbar inne i buskar och vänta på att någon går förbi? Hah! Nej, knappast, tänker jag.

Jag är snabb, jag är stark, jag är kvinna. Jag klarar mej själv.

När ja svänger in på min gata och räknar stegen jag har kvar till min säng. Snart där, puh. En man vänder sig mot mej. Han är lång, smal, kanske i 20-års åldern.
"Har det varit en lyckad utekväll?" frågar han trevligt.
"Eh. Hej, jo det var kul." svarar jag och försöker dölja den lilla panik som växer inom mej.

Jag öppnar dörren och går in i trapphuset. Kanske han bor här, han var säkert ute och rökte, kanske han just också kom hem. Jag har en och en halv trappa upp. Han följer efter mej in. Jag lägger märke till att han har lite svårt att hållas på fötterna, han har rödsprängda ögon och går lite för nära mej.

Mina händer famlar efter nycklarna, nu känner jag hans andedräkt i min nacke, hjärtat dunkar frenetiskt. Mitt i tankarnas virrvarr minns jag, min sambo är hemma, tur, jag är inte ensam. Pepparsprayen! Var är den? Just ja, på hyllan. Jag förbereder min kropp för att springa efter flaskan, ropa på Amanda och sparka skiten ur mannens skrev.

Äntligen jag får fram rätt nyckel, tre trappsteg kvar, skynda!

"Är du ensam hemma?"
"Nej!"
"Får jag snälla följa med dej in en stund, bara en liten stund?"
"NEJ!"

Jag vrider om nyckeln, rusar in och smäller fast dörren i ansiktet på mannen. Händerna darrar, tårarna är nära. Vad ska jag göra nu? Står han ännu kvar? Tänk om han kommer hit igen. Jag vågar inte kika ut genom titthålet i dörren, tänk om han ser att jag ser. Jag går in på toaletten, kissar, tvättar ansikte och händer. Kanske mannen försvinner om jag går och lägger mej, ja det gör han säkert. Kvällens alkoholkonsumtion har satt sina spår i mitt logiska tänkande. Jag tvingar mej in i drömmarnas värld för att glömma allt som hänt.

När jag vaknar översköljs jag av nya uppenbara tankar:

1. Världen är hemsk, var inte naiv.
2. Jag är kvinna och läskiga män finns påriktigt, inte bara i historier.
3. Det är alltså inte onödigt att gå och vara på sin vakt direkt mörkret lägger sig.
4. Varför finns det inte kvinnor i buskarna som skrämmer upp män?
6. Hädanefter tänker jag gå över "våldtäkts-bron" varje gång.
7. Jag är snabb, jag är stark, jag är kvinna. Jag klarar mej själv. Perkele.



Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar