torsdag 8 januari 2015

Kärleken som aldrig fanns.

Vad älskar jag egentligen? Inte är det gitarrspelandet som jag envist fortsatte att ha som hobby i flera år efter att mitt intresse förtvinat och mina stackars föräldrar spenderat en orimlig mängd pengar på. Inte är det heller bok- och filmserien Harry Potter som jag designat mina dator efter och skryter lagom ofta om att jag ju faktiskt läste alla böcker innan jag gick ut lågstadiet.

Finns det någonting som jag på riktigt ÄLSKAR, som jag kan njuta av tillfullo? Jag är inte så säker på det.

Det första svaret som dyker upp i mitt huvud är synen av att mitt favorit program (vilket varierar med ungefär sex månaders mellanrum men just nu är det New Girl) dykt upp på min favorit TV-webbsida (Ja den är olaglig, och ja, jag dyrkar den med hela mina själ. Om den skulle försvinna skulle jag troligen klaga om det i tolv månader non-stop och kanske fälla en tår en gång i månaden när min PMS-period infaller. Just ja, jag har aldrig mens. Det är texten på min trogna kaffemugg som har manipulerat mej om att jag visst har mens och att det är coolt att skryta om det. Mer om min icke existerande magiska menscykel senare.).

Uppenbarar sig den enda riktiga eufori/kärlek/lyckokänslan endast när jag får totalt koppla av alla mina hjärnceller och bara ligga under min favorit filt och stirra på en datorskärm i 20 minuter? Isåfall har jag ett sorgligt liv. Stackars mej.

Spontan tanke nummer två är att jag faktiskt uppnår samma känsla när jag på en tisdag ( Värsta dagen i veckan. Ja, jag älskar måndagar, motströmssimmande, jag vet.) upptäcker att min favoriträtt kommer att serveras till lunch OCH jag har den tidigare och längre matturen. “Halleluja i mensen ord, detta är ett mirakel!”

När vi nu befinner oss i skolvärlden imaginärt åtminstone (Jag hatar också när man översätter engelska ord till svenska men det där var en fullträff. Imaginärt. IMAGINÄRT. Det rullar så fint på tungan och en ser pluspoäng i alla kanter en hittar.) kan jag även erkänna att eufori/kärleksblaskskänslan uppstår när en har hitta ett klädesplagg eller dylikt som en bara älskar så in i norden(eller ja, ingen älskar väl norden så förfärligt mycket, kanske vi säger “älskar så in i Thailand” istället, det låter mera trovärdigt.) och en går in i skolan eller postar en bild på instagram och komplimangerna och gillningarna bara rullar in på löpande band. Härregud, det smörjer ens hjärta likt baconfettet på ens tunga. Orgasmen är nära och endorfinerna sprutar.

Tänk att bekräftelse och uppmärksamhet kan ha en så stor, nej förlåt mej, ENORM inverkan på oss små människor. Vi har helt enkelt inte tillräckligt bra självkänsla, stimulans eller självrespekt för att inte hamna in i gillningarnas träsk. Ta mej, gilla mej, tumma upp mej (inte bokstavligen, det skulle vara pinsamt. En vill ju inte springa runt på stan med 40 tummar i rumpan. Nu ska ni skratta åt den mentala bilden i ert huvud som inte kommer försvinna på ett bra tag.), ge mej hjärta, utropstecken och fyrverkeri i form av emojis.

Mitt behov är mättat, jag kan sova med känslan av att jag har en betydelse, människor lägger märke till mej. Jag är älskad.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar

bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar